Då ligger man hemma i sin egen säng. Hemma hos mamma och pappa i sin egen säng. Har legat och löst korsord och innan det skrev jag cv och personligt brev jag ska skicka iväg i morgon. Har svårt att komma till ro men jag vet inte varför. Jag vet ju att jag behöver sova och känner mig ganska trött men ändå går de inte att sova...

Tänkte jag skulle ha skrivit i går kväll, men det blev inte så. I går var första gången jag åkte/körde ensma så här långt. Ingen att prata med, ingen som kunde byta av mig i körningen och så ensamt i bilen men sammtidigt ganska skönt. Före jag skulle åka kände jag mig lite nervös men jag vet inte varför. Kan ju vägen och bilen och har ju kört massor innan så vad fanns det att oroa sig för? Visserligen började jag resan med att låsa in bilnycklarna i skuffen medans jag packade och jag fick stanna och fylla på olja efter vägen, men annars gick allt ju bra. Jag kände mig fri. Jag kunde åkt vart jag ville. Bara tagit av på någon avfart och se vart vägen leder. Men nej, jag styr min bil hem. Hem till mamma och pappa. Hem till huset jag växt upp i. Hem till tryggheten. Ibland är det bra att ha två hem. Hemma i Västmanland och hemma i Värmland. Jag tänker på de som inte har något hem. De som inte har någon mamma och pappa. De som inte har någon trygghet. Om jag bara kunde få byta med någon för en natt. Låta någon utan hem få låna mitt. Få känna sig ''som hemma'' kanske duscha och sedan krypa ner i en varm torr go säng utan något att oroa sig för. Vakna upp och gå ner till kylen och ta sig något att äta. Bara sätta sig vid ett köksbord. Stackars de som inte har något hem, ingenstans där de är ''hemma''......

jag har funderat mycket nu i kväll. Jag har inte den saknaden av min älskling som jag hade förut. Jag saknar inte på samma sätt. Har jag slutat att älska? Jag har så många gånger tvivlat och kommer nog tvivla åter igen, men nu vet jag, jag vet vart jag är hemma.

Robin, i din famn, där jag kan lägga näsan mot din halsgrop och snusa in din doft och känna din värme, där är jag hemma. Och varje morgon när du kommer in och säger hej då och ger mig en puss innan du åker till jobbet, då vet jag att du älska mig. Hoppas vi kan fortsätta att leva med varandra och att jag slutar tvivla och att du varje morgoon fortsätter att komma för att säga hej då och du får till svar ''kör försiktigt'', då vet du att jag älska dig.

Jahapp då låg man här vaken igen. Varför kan jag aldrig lära mig att gå upp på morgonen!? Alla säger att jag kommer få lättare att somna på kvällarna då men själv är jag inte lika säker då jag vet att de typ inte spelar någon roll om jag går upp kl 7 på morgonen eller kl 11. Jag har lika svårt att somna ändå. Eller är det bara någon fix ide jag har fått för mig? På gymnasiet åkte man med 7.35 bussen men inte fan somnade jag tidigare om kvällarna då ! Kunde ligga vaken då med men känns som om jag blivit ännu mer tröttare om morgnarna nu än vad jag var då... För två år sedan snart. Då gick jag ut gymnasiet. Tiden går fort.. Alla säger att allt kommer att ordna sig, att allt kommer bli bra. Men när fan blir allt bra då? Vad ska jag göra för att allt ska bli bra? Iallafall att det blir lite bättre än nu. Nu är allt så meningslöst och jag är så förvirrad över allt. Känns som om jag skulle behöva vara ensam ute i ödemarken eller något för att få bukt på mig själv och alla kännslor och tankar som surrar runt. Samtidigt som jag vet vad som är fel och hur jag kanske skulle kunna förbättra det så händer ingenting. Jag gör ingenting. Varför?! Varför kämpar jag inte? Jag vill ju så gärna men varför kämpar jag inte ?

Förlåt för den dåliga uppdateringen, har helt enkelt inte haft ork och ro till att skriva.. och så är det fortfarande i dag, så detta inlägg blir inte längre än så här....