Deppigt i dag.

Igår fick vi veta att det kommit in ett nytt bud på huset vi vill ha. Huset vi varit ensamma om att buda på i 1 år och 2,5 månader. Ett bud som vi inte kan buda emot ens. Ett bud 100,000 över våran budget i dagsläget.

Fatta, 14 och en halv månad av längtan och hopp som sprack som en ballong och föll ner i avgrunden. Någonstans har det alltid funnits en klänsla av att det skulle bli såhär, så jag har försökt att intala mig att inte hoppas för mycket, att inte drömma. Men såklart har det alltid funnits tankar, drömmar och hopp där inne i skallen. Jag kunde se oss i framtiden i det huset. Det känndes så bra.

 

Men nu blev det inte så. Vi får fortsätta leta vidare, vilket i dag känns som en omöjlighet. Husen är ju inte så många som komemr ut till salu häromkring,speciellt inte åt det hållet vi vill bo, de fina husen går över vår budget och mellantingen köper norskarna till överpriser så det blir bara hus med för mycket renoveringar kvar. Hus som vi inte kan köpa då vi inte har råd eller kunskap att renovera dem.

Men vi får försöka ta nya tag och gå vidare. Vi sitter ju trots allt inte i sjön utan har det bra här där vi bor nu också. Men visst skulle det vara roligt att faktiskt få flytta till hus nu...

// Anna