Ännu en jobbkväll till ända. Skönt att snart få åka hem. Tidigare i kväll när jag åkte bil lyssnade jag på kvällspasset i Sveriges radio P4 och där handlade det om när man blivit in eller utlåst och det fick mig att tänka på en gång när jag och Robin precis börjat träffats. Det var när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar. Jag tror det var första gången som Robin var på besök och skulle bo kvar hos mig och andra gången han träffade mina föräldrar. Vi skulle ut med vänner på kvällen och var såklart ute en bit in på natten så mina föräldrar hade gått och lagt sig innan vi kom hem. När vi väl står där vid dörren och ska låsa upp, finner jag inga nycklar och upptäcker jag att jag glömt dom innan vi gick ut. Jaja säger jag och ringer på dörren, en lång signal. Varav Robin svarar något i stil med - men du väcker ju dina föräldrar! Och jag svarar "ja, jag tänker ju inte stå här hela natten" ungefär samtidigt som min yrvakna pappa kommer och låser upp åt oss. Robin ville väl typ inget hellre än sjunka genom jorden då han tyckte det var så pinsamt men han överlevde det och nu har vi varit tillsammans i 7 år och bott tillsammans i sex utan dessa år. Det känns så fantastiskt! Att han fortfarande vill vara min stöttepelare och mitt skyddsnät, som låter mig vara jag och fångar mig när jag faller. Min älskade Robin ❤
//Anna