I morgon bitti är det en vecka sedan Robin ringde och väckte mig kl 06:00 ganska precis men jag kommer ihåg det som om det var i morse.

Jag vaknar av att min telefon ringer men fattar inte ritkigt vad det är, kollar på klockan som står på Robins sida av sängen och ser att klockan är sex och hinner tänkta "jag ska inte gå upp än" innan jag fattar att det ringer och att det inte är alarmet som spelar. På displayen ser jag att det är Robin som ringer och undrar lite surt vad han vill,vi sade ju hejdå  innan han åkte men när jag svarar  så får jag höra

 

 

Har nog aldrig vaknat till så snabbt. På fyra minuter har jag kommit ur sängen, vart på toa, hoppat i kläder ringt upp Robin igen för att kolla vart han var (fick inte med mig det första gången) och tagit fram matlådan ur kylen. ifall jag kunde fara till jobbet sen.

 

När jag kommer fram till olycklplatsen möts jag av Robin med blodet rinnande från näsan och ner över hakan och handen inlindad i papper. Jag kramar om han och frågar hur det går med han, han berättar att det bara small. Bredvid står en man som sett olyckan då han mötte Robin i samma veva. Han berättar att han såg olyckan och att även han inte heller först insåg att det var en älg utan han trodde Robins motorhuv hade öppnats eller att Robin haft en skiva på taket som vrängt sig. Även en av asfaltsjobbarna som håller på att reparera vägen kommer. Han har traktorn och ställer bakom som skydd. Tidigare har de även haft deras TMA bil där men den var tvungen att ställa upp på arbetsplatsen så de kunde komma i gång men då bytte de till traktorn så länge tills bärgaren kom. Så snällt av dem. Jag upplever att Robin pratar snabbt och oavbrytet, antar det är chocken för han är väldigt pratig tycker jag. Jag frågar om älgen sprang iväg men då pekar Robin en bit bort i diket och säger "den ligger där". Vi gick fram och tittade på den. Troligtvis en kviga (eller en mindre ko) som hade en kalv i magen som kommit ut i krocken tillsammans med en del av maginnehållet. Robin berättar även att det hade sprungit en till älg, troligtvis en tjur. Bärgaren kommer och tar hand om bilen och vi andra kan åka. Robin och jag åker hemmåt medans han ringer till sjukvårdsupplysningen för att höra om vi ska till sjukhuset eller hur vi går till väga. De skickar oss direkt till akuten Arvika och vill att vi ska åka dit så fort som möjligt. Robin vill åka inom hemma för att kamma igenom håret för att bli av med älgflugor, han har plockat flera stycken och klämt ihjäl i bilen på de ca 5 kilometerna hem. Robin pratar fortfarande mycket men inte lika fort som tidigare. Jag ringer till jobbet och berättar läget, att jag inte kommer för jag måste köra Robin till akuten. Väl hemma bryter Robin ihop. Vi hinner inte ens gå in innan tårarna strömmar ner för hans kinder, håller om honom och föser in honom i lägenheten så han kan få sätta sig ner en stund innan vi åker. 

 

På väg till Arvika är det ganska som vanligt, Robin är mer lugn men fryser så jag får stå ut med att ha värmen på i bilen den här gången. Vill ju inte att Robin ska bli dålig. När vi kommer till akuten och blir insläppta och tjejen som möter upp oss frågar vad som hänt och Robin berättar och hon säger något i stil med "då har du haft tur/då har det gått ganska bra" börjar man lite lätt inse hur det verkligen kunde ha slutat då Robin inte hade mer än ca 5-10 cm kvar till taket och vindrutan i bilen och man såg rätt ner i förarsätet men det är inte först senare på eftermiddagen när vi är och hämtar grejer i bilen tillsammans med B och P  och även de verkar lite förvånade att bilen är så skrotad som den är (är mer i verkigheten än vad det ser ut på bilderna) som det verkligen slår mig och alla "tänk om" tankar börjar komma.

 

 

Jag känner hur mina tårar börjar bränna innanför ögonen när vi sitter där i bilen och väntar på Robin som är inne och pratar med verkstaden men jag föröker och lyckas att svälja ner dom för jag tycker inte om att gråta inför andra även om det var väldigt skönt att ha med mycket goda vänner och det absolut inte hade gjort något om jag blivit ledsen för det är helt okej.

 

När vi åkte hem från Arvika tog vi vägen om Nysäter och stannade i Sillerud hos B och T. Kändes skönt att få landa någonstans och prata lite tyckte både jag och Robin. Det är därför B och P var med och hämtade grejer i bilen på eftermiddagen för P skulle över till Norge och handla målarfärg och blöjor så vi fick följa med om vi ville och då gjorde vi det. Vi var även kvar i Sillerud till kvällen och dagen flöt på mer vardagligt. Jag var inne och mös med bebis och Robin var med ner till garaget för att fixa och byta däck på bilen som vi fått låna så vi slipper ha hyrbil från verkstaden. När vi kom från norge var vi även ut till Blomskog och hämtade en släpkärra som Robin skulle tagit med efter jobbet till P och då åkte vi ju förbi olycksplatsen och det tror jag var väldigt bra, även om Robin och jag fick åka på torsdagen också och ha lite terapi. Robin tycker fortfarande det är lite obehagligt att köra men förhoppningsvis går det över. Det var även bra tror jag att vi fick låna bilen och var tvugna att köra båda två hem från Sillerud. Det märktes att Robin var osäker för han körde inte alls som han brukade och mycket saktare. Fullt förstårligt! Jag själv hade ju svårt för att åka förbi platsen där vi var jättenära att krocka med en älg innan jag flyttade hit. Väl hemma igen kom det ifatt oass båda två lite vad som hänt på morgonen och en hel del tankar utbyttes innan vi sommnade.

 

Robin hade änglavakt och klarade sig undan med lite skärsår och glassplitter i vänster hand och vänster sida av ansiktet. Näsan har nog fått det största jacket. Bilen blir inlöst av försäkringen så nu letar Robin efter en ny bil. Dock är det ju inte klart med försäkring och sånt än men letandet har börjat men ingen bil känns riktigt rätt. Antagligen för både han och jag var så nöjda med volvon vi hade och inte hade tänkt byta bil men till slut hittar vi säkert någon som känns 100 % rätt.

 

 

 

Här nedan kommer lite bilder så om du är känslig ska du nog snabbt scrolla vidare