I kväll spratt det till i mina "gröna fingrar" igen. Eller ja, gröna å gröna vet  jag kanske inte? Jo de är nog gröna, de börjar bli "gröna fingrar" iallafall, vart efter jag lär mig och fortsätter odla. Nåja tillbaka till sprättandet. Jag kom ju på att jag inte sått persiljan så de små fröna fick komma ner i jorden i kväll. Vilken tur att jag inte burit ut säcken med jord igen så den frusit till en stor klump utan att jag har säcken kvar ståendes i badrummet. Ibland är de allt tur att man är lite lat och slarvig och inte ställer tillbaka saker på sin rätta plats! 

Kom också att tänka på att jag vill sätta Charlottenlökar igen. De gillar jag och de är precis i lagom storlek till fredagtacosen då det bara är jag som äter lök. Och ska jag ha mer lök i någon mat eller så eller om vi har gäster kan jag ju bara ta flera lökar. Har dock ett litet problem. Det finns inte så mycket plats kvar i min lilla trädgård att odla på. Funderar på om jag kanske skulle klämma in en pallkrage till igen men jag vet inte. Hade ju typ två kragar till rabarbern förut men där har jag minskat ner till en pallkrage. Det är ju så roligt att odla saker man kan äta själv!  Kanske ska skippa att så morötter i år och sätta mer lökar i stället? Morötterna brukar det ändå inte bli så mycket med här. Tror jag har för tung jord för de, fast löken verkar ju trivas och växer...? Hm, ja jag vet inte hur jag ska göra. Får nog ta mig en funderare på det där fram tills det är dax att börja rensa och fixa ute i trädgården. Än är de ju lite tidigt för det då trädgården ligger under sitt fina vita vintertäcke och sover en stund till och nu ska jag också krypa ner under täcket vid dessa två och vila lite igen då örat börjat dunka igen.

//Anna

Ja veckan började ju bra med en dags jobb men sen blev det värre med öronvärk och huvudvärk. Har haft ont i ena örat sedan i typ fredags. Blev hemma igår och i dag men i dag känns de lite bättre så skulle nog ha kämpat mig igenom jobbet dessa två dagar med. Ledig på torsdag. Får så dåligt samvete när man vet att de är lite mycket på jobbet samt att korttidsfrånvaro kostar så mycket men man kan inte rå för att man blir sjuk men skulle väl ha petat i mig lite värkvärktabletter och gått till jobbet...

 

Sov mest hela dagen igår och käkade värkvärktabletter men i dag känndes det lite bättre tills jag gick ut en sväng. Kylan var tydligen inte bra trots att jag hade mössa på mig och var ute i typ 10 minuter. Nu känns det värre i örat igen men fick tid på vårdcentralen på fredag innan det blir dags att åka till jobbet för helgens arbetspass. Kände att jag behövde lite frisk luft då man blir så seg av att bara vara inomhus och så var det så soligt och fint ute så hade varit gött med en liten promenad men vart bara en liten kik i trädgården och sopa av lite snö ifrån trappen 😥 får nöja mig med solen som lyser in i vardagsrummet och på mina små plantor och odling. Nu har även basilikan börjat titta upp...

//Anna

Då har man landat hemma igen efter en helg i stugan. Och visst blir man glad när man kommer hem till detta?

 

Har ju varit tyst här ett tag fast jag tidigare sagt jag ska försöka skriva igen. Men det är så svårt när man inte finner motivationen eller orken till att skriva. Eller när man inte vet vad man ska skriva om, men i dag känner jag att jag behöver skriva. Skriva av mig lite ifrån min besvikelse och frustration. 

 

Tidigare i dag var jag till Ortopedtekniska Karlstad för att mäta ut nya komprissionsstrumpor. Jag gillar inte personen som mäter och skriver ut strumpor. Våran personkemi går inte ihop då jag upplever hen som lite av en besserwisser som inte riktigt lyssnar och informerar om vad hen borde göra för att verka professionell och serviceminded i sitt yrke, iaf enligt mig. För det första fick jag nästan som en utskällning för att jag inte hade med mina gamla kompressionsbyxor så hen kunde titta på dem. "Du behöver aldrig mer komma hit om du inte har de gamla kompressionen med dig" var hens ord. 

Sen börjar mätningen och då jag frågat om typ lårstrumpor fast utan fot (då jag vill kunna gå utan strumpor på sommaren och för att foten på strumpan ofta skaver på mig) börjar pratet om det och jag får känslan av att bli dumförklarad för att "stay ups kommer ju inte sitta uppe på dina runda lår men du får absolut prova om du vill". Jag säger och förklarar att jag vill prova för att mamma har såna och det har fungerat bra för henne så jag vill också testa och se om det fungerar för mig och dessutom finns det  ju som ett slags lim till så jag vill testa säger jag. Ja okej säger hen... Sen frågar jag om de kan beställa ifrån ett annat företag än jag haft tidigare då jag bara fått strumpor som finns i så tråkiga färger. Då får jag till svar att "vi har alltid kunnat beställa ifrån dom",  men varför har hen inte erbjudit det tidigare då jag frågat om olika färger osv!? Jag var där för typ tre år sedan första gången och bad redan då om det fanns andra färger! Vi fortsätter prata om färger och hen säger att "det är inga som beställer med färger utan de flesta tar "hudfärgade" och drar en strumpbyxa över" vilket jag kontrar med att "jag tycker det är varmt med dubbla byxor och dessutom kommer jag inte i några strumpbyxor". 

 

Sen så är vi i princip klara med mätning osv och jag får klä på mig igen. Sen kommer det där pratet, det där tydligen obligatoriska pratet om att gå ner i vikt. Det verkar vara något av en standard för alla besök inom sjukvården, eller? Nej det är väl bara vi "tjocka" som får det pratet. Om att gå ner i vikt.  Varje gång vi uppsöker sjukvården, även om det så är för en öroninflammation eller vad som hellst så kommer det smygandes fram att "du måste gå ner i vikt". Och vet ni, jag är så förbannat trött på det! Ända sedan innan tonnåren har ni, läkare, sjuksköterskor och kuratorer/samtalsterapeuter tryckt upp i ansiktet på mig att jag behöver gå ner i vikt och erbjudit operationer så jag är mycket väl medveten om att jag behöver gå ner i vikt. Det visste jag långt innan mina besvär med lipödem började. Och hen som jag träffade i dag kan en del om lipödem och borde vara så pass insatt i det och veta att lipödem inte går att banta bort och jag fick inte ens chans att berätta att jag faktiskt gått ner 5 kilo under förra året och fortfarande är på väg ner, dock sakta, sakta men ändå påväg ner i vikt, det var knappt så jag fick säga att jag försöker faktiskt och jobbar med det även om det inte går så superbra så verkar det ju iallafall gå åt rätt håll. Fick något försök till förståelse och medlidande och "att de kan ju vara svårt men det finns ju hjälp som tex viktväktarna och så". Suck! 

 

Sen precis innan jag ska gå undrar hen vad jag har för hjälpmedel för att ta på strumporna. "Jag har inga hjälpmedel förutom ett par diskhandskar som jag har när jag drar på mig men sen när de åker ner får jag ju gå å dra upp dem och då får jag skavsår på fingrarna tillslut" "ja men du måste ju ha handskar på dig annars får du aldrig upp dem ordentligt och du måste ha handskar i handväskan" också en sån där sak som hen borde kanske ha informerat om för två-tre år sedan då jag började gå där och träffa hen ? Jag svarade iallafall att jag inte använder någon handväska... Och hen fortsätter med "att du måste ha med dig handskar annars får du ju aldrig upp dom ordentligt och då är det ju ingen idé att du kommer hit för utskrivning av kompression när det inte blir ordentligt då kan du ju lika bra strunta i det" märkligt sagt tycker jag då jag dels upplever att jag fått upp komprissionsbyxorna ordentligt och att de sitter bra den första stunden jag använder dem, säg första halvtimmen-timmen. Mamma har heller inga problem med att få på/upp sina ordentligt utan handskar och dels blir man ju inte mer motiverad av att få höra det på det sättet hen lägger fram det. Nåja sen visar hon ett par handskar (typ trädgårdshandskar eller vad jag ska säga med gummerad insida) som jag kan köpa hos henne för 79 spänn.. Nej tack jag avvaktar med de säger jag och lämnar ortopedtekniska.. På väg till bilen tänker jag i ren frustration och ilska att jag måste ju ändå göra ett försök så åker till Biltema och köper handskar för 30kr i stället för att se om det fungerar nå bättre bara jag använder handskar.

 

Jag vill ju inte ha det såhär och måste ju försöka göra det bästa av situationen och göra det som går för att lindra och orka kämpa vidare men det är gånger som denna som man bara vill ge upp och lägga sig ner på marken och hoppas det kommer en ångvält och kör över en. 

 

//Anna