Det är så lätt att ljuga. Att dra den där "vita" lögnen för att undanhålla sanningen en aning, kanske för att man är rädd, eller inte vill att andra ska dalta med en. Eller man kanske skämms helt enklet.

- vad sent du kommer
ett mumlande: mm jag missade bussen.. till svar.

Igentligen kanske man sitter hemma och försöker få slut på tårarna som rinner ner för ens kinder för att all lust, ork och motivation är som bortblåst. Man vill bara försvinna bort. Att ångesten ska försvinna. Att allt ska bli som förut. Att allt ska vara bra. Att man är den där duktiga personen som fixar allt, ställer upp för vänner och familj, ler och ser glad ut. Det är så lätt att fastna där nere men så svårt att komma upp. Det är som att gå upp ur en enorm grop i sanden, juh högre upp man klättrar ju mer sand rinner ner och det blir svårare att klättra upp igen och gör ondre och ondare att klättra för alla skrubbsår med sand i. Det är då man ska sätta sig ner och vila, kanske be om hjälp? Ropa efter någon som kan slänga ner ett rep eller en stege. I bland är man kvävd av alla känslor och det känns som ingen hör, det är ingen ide att ropa för ingen hör juh ändå?  Det är då man ska försöka lite till, försöka ropa en gång till så att någon kanske hör eller börjar ana något. Vila en stund till och sedan försöka igen för till slut kommer en hjälp, från någon annan eller från en själv, och man kommer upp ur den enorma gropen med sand även om det kan ta väldigt lång tid...