VBJNBV
lkjlj
jmkuh
lklö
jyhköll
fghghkj
trhtyku
fhrfj
sarea
hheh
köäö
hgrfsjtk
adfghjtyjulytgfgke
test
n het sol steker sanden nere på jorden. Öknarna sprider långsamt ut sig medan allt mer grönska dör. Det ända gröna på mils avstånd i Saharas öken, är en hög kaktus som med sina djupa rötter med nöd och näppe når ner till vattnet. Varje dag kommer en förälskad skallerorm till kaktusen för att tala med den, och varje dag talar den utan svar. Idag blir fallet annorlunda eftersom kaktusen börjar tröttna på skaller ormens pladder om kärlek.
”Min kära blomma” säger skaller ormen och reser sig så högt den kan för att nå kaktusens höjd ”En strålande dag, tycker du inte?” Han väntar som vanligt hoppfullt på svar men kaktusen stirrar envist förbi skallerormen utan att säga någonting. Ormen som är van vid detta låter sig inte hindras av kaktusens tystnad.
”Du är vackrare än någonsin, må jag säga” säger han drömmande och ringlar lite närmare ”din gröna färg är intensivare än någonsin, må jag säga. Åh, är det en knopp jag ser på ditt huvud? När ska du låta den blomma, kära kaktus?”
Inget svar.
”Skulle du inte kunna låta den blomma nu?” Skallerormen ser på henne, hoppfullt och förtrollat. ”Låt mig se din fulla skönhet som jag vet du håller tillbaka”. Han ringlar ett varv runt henne och smackar nöjt när han synar hennes gröna kropp.
Han fortsätter tala om hennes skönhet i flera minuter och kaktusens tålamod sjunker för varje ord han yttrar. Men det är inte förens han säger: ”Åh, hur jag önskar jag hade armar så jag kunde hålla om dig som en riktig man!” Som det brister för henne.
”Min kära blomma” säger skaller ormen och reser sig så högt den kan för att nå kaktusens höjd ”En strålande dag, tycker du inte?” Han väntar som vanligt hoppfullt på svar men kaktusen stirrar envist förbi skallerormen utan att säga någonting. Ormen som är van vid detta låter sig inte hindras av kaktusens tystnad.
”Du är vackrare än någonsin, må jag säga” säger han drömmande och ringlar lite närmare ”din gröna färg är intensivare än någonsin, må jag säga. Åh, är det en knopp jag ser på ditt huvud? När ska du låta den blomma, kära kaktus?”
Inget svar.
”Skulle du inte kunna låta den blomma nu?” Skallerormen ser på henne, hoppfullt och förtrollat. ”Låt mig se din fulla skönhet som jag vet du håller tillbaka”. Han ringlar ett varv runt henne och smackar nöjt när han synar hennes gröna kropp.
Han fortsätter tala om hennes skönhet i flera minuter och kaktusens tålamod sjunker för varje ord han yttrar. Men det är inte förens han säger: ”Åh, hur jag önskar jag hade armar så jag kunde hålla om dig som en riktig man!” Som det brister för henne.
5
3
tt
hh
