Varför är det så svårt att våga?
Bara göra det man vill ?
Jag antar att man är rädd?
Men vad är man rädd för egentligen?
Rädd för att förlora?
Vad har jag att förlora?

Så gick tankarna igår (och ofta) och i dag hittade jag denna låten som nu spelas om och om...

Borde egentligen sova vid det här laget men det gör jag inte. Tankarna bara snurrar och binder sig samman till en ond spiral som drar mig neråt. Har tänkt alldeles för mycket nu de senaste dagarna tyvärr. Men det blir väl så när det blir massa knas. Tänker mycket på jobbet som jag nyligen fått. Men tycker inte det fungerar nå bra. Det är sån oordning där tycker jag och jag klarar nog inte av det.. Jag har inte fått någon ordentlig introduktion/upplärning, och mitt i allt de nya blir jag förkyld och sjuk och det här inte släppt änär oåh nu tycker jag det börjar bli värre igen. Har ont i örat och halsen igen, vet inte om det bara är extra i dag eller om det blir värre. Och jag är så besviken på den dåliga kommunikationen och att jag inte fått ledigt till nyår då vi (jag och sambon) hade planerat att åka hem till Västerås. Jag fick inte ledigt eftersom jag ansökte om ledighet försent, typ 7 veckor innan nyår, men ändå några dagar försent. För ledighetsansökan skulle varit inne i oktober. Men det var det ingen som berättade för mig. Inte arbetskompisarna och inte chefen. Och det är lite svårt att söka ledigt när man inte ens vet om man ska jobba eller inte tycker jag. Vi fick nytt schema som började gälla i måndags. Ringde till chefen nästan direkt när jag fick schemat men då var det ju redan försent.. Jag är så arg och besviken över just det. Jag ville ju så gärna träffa min familj också vid högtiderna när jag ändå träffar dem så sällan annars...

Och min familj, har börjat funderat mycket på det här med familjen igen. Hur blir det i framtiden? När jag får barn och det är 30 mil till mormor och morfar? När de blir gamla och kanske inte kan resa hit och hälsa på? Vem ska ta hand om dem när de blir gamla om deras ända barn bor 30 mil bort? Jag vill ju faktiskt finnas där.. Jag vet att jag inte borde tänka på allt detta nu, för det är ju liksom inte ens aktuellt, men tankarna finns alltid där och har gjort ända sen jag flyttade hit. Kanske det sämsta jag gjort? Att flytta 30 mil ifrån mitt hem.. men samtidigt är det nog något av det bästa jag gjort också hittills i mitt liv. Jag behöver kärlek, och då menar jag kärleken från en partner, inte från familj och vänner eller så utan från en man och den kärleken finns här i Värmland.

Nej nu måste jag verkligen försöka sova för i morgon (senare i dag) ska jag jobba på hemtjänsten. Något som jag verklige trivs med lustigt nog. För när mamma började jobba inom vården och hemtjänsten då kunde jag absolut inte tänka mig jobba med gamlingar. Men nu är det nog något av det bästa jag vet.

Har nog fått en sväng av höstdepp, eller så är jag bara i en lite djupare svacka än "vanligt". 

Har ingen motivation till något, tycker det har varit så ett tag nu.

Allt känns bara kaos på nå vis. Får väl kanske ta mig en tur til kuratorn igen..

men känns som om jag inte har något att säga.. Jag vet inte.

 

Jag vet ingenting.

Har förlorat en liten bit av mig själv igen...

men jag hittar den väl igen så småning om...

 

Funderar på att ta en prommenad, men det är så trist ute.

Lika trist som här inne. Så vad spelar det för roll vilken sida om fönstret jag är ?

Inne ? Ute ?

 

Man kanske skulle ta en tur till simhallen igen?

Gjorde ju det för ett tag sedan och det var ju skönt... 

 

Nej, vi tar och pysslar lite... näääh... 

en fotorunda ?

 

Nää.....

Plocka ur diskmaskinen då iallafall så är det gjort så blir det inte så stökigt i köket... 

 

... Planterar mitt arsle i soffan i gen....

.........

 

Sliten så det skriker om det, iallafall mina stackars onda knän. De tjuter ungefär som bilen min...Fötterna är med onda, men resten av kroppen börjar bli okej igen nu efter den lååånga, varma duschen...

Bara magen som är lite hunrig och sjukt sugen på vattenmelon... hade en vattenmelon i kylen, som jag verkligen suktade efter på vägen hem och när jag stod i duschen, men, när jag tar fram den och ska skära upp den, då har fanskapeet jäst och stinker pyton ! :(

 

I dag har det varit full rulle sedan 06:45 till klockan 19:11 ungefär.

Började dagen med jobb 06:45-13:00 i skolans kök.

Sen en tur ner på byn för att träffa tjejen jag är kontaktperson åt. Satt och väntade på fiket där vi skulle mötas i en halvtimme, köpte mig en liten tårtbit i min ensamhet och precis när jag ätit klart och ska resa mig och gå så kommer hon. Blir en sittandes en stund till och sedan åker vi till blommaffären för att handla lite blommor så jag "slipper" dra med gubben till Plantagen på fredag. Sen iväg igen på jobbb på förskola 15:00-16:30. 

Efter förskolan bar det direkt vidare ut till M för att plocka ihop lite och hjälpa henne med att prismärka saker som ska med till loppis i helgen. 

Hem.

och så hamnade jag här med min besvikelse och mina tankar...

 

Är besviken över vattenmelonen ( men nu har jag en ny :) ) och på mig själv att jag aldrig kan hålla mig till det jag lovat mig själv. Hade lovat mig själv att vara ledig i morgon och få sovmorgon, plocka iordning allt kaos här hemma, städa, städa bilen, fixa iodning mina loppisgrejer, plantera blommorna, baka till scouterna nästa vecka, men kunde inte säga nej när vikariesamordnarden ringde och frågade om jag kunde jobba i köket i morgon igen och sade att de hade frågaat efter mig. Jag vill ju jobba och det är roligt att de frågar specifikt efter en, men jag hade sett fram emot min "lediga" dag som jag ahde planerat, nu har jag ångest över att jag tackade ja till jobbet, även om det bara är tre timmar... 10-13 ...

 

 

 

 

Trots att jag har haft en bra helg och tagit medicinen ordentligt känner jag mig nu så där nere igen. Har faktiskt varit bra hela veckan men nu är det som om jag dragit nedstämdhets täcket över mig igen. Och som vanligt vet jag inte riktigt varför. Har varit en del tankar som bubblat upp under helgen och tror de kan vara en del av de mörka täcket. Tankar om vänskap, framtiden och min kropp. Är nog även en del besvikelse med för att jag inte kom med i weight fighters som dragit igång i dag. Men jag hade ändå inte råd att vara med. Får lösa det på något annat vis. Får kämpa själv helt enkelt. Till veckan ska jag ju ändå köpa gymkort och börja gymträna igen. Det blir nog bra både för kroppen och själen. Önskar bara jag hand någon/något som riktigt kunde peppa mig. Något som verkligen tände lusten och kämparglöden. Nu känns det som om jag bara går på halvfart, det vill liksom aldrig bli någon glöd. Kämpaglöd. Men jag har bestämt mig. Jag ska lyckas gå ner mina kilon, bli nöjd med mig själv, bli glad och visa vad jag går för även om det kommer vara hårt, jobbigt, svettigt och tårar kommer forsa och jag ibland kommer att tappa orken och "ge upp" så ska jag ta mig till mitt mål. Jag vill ju verkligen. Vägen är bara så otroligt lång och med diverse jobbiga hinder jag måste jobba med och ta mig förbi. Fysiska och psykiska. Men någon gång kommer jag i mål. Hoppas jag........

00:41.

Täcket har korvat ihop sig och upptill är bara påslakanet kvar.

Älsklingen ligger tätt intill och sover tungt.

Hans kropp är varm så det gör inget att täcket har korvat sig.
Men ändå sover jag inte.
Som vanligt hinner jag se klockan gå förbi 00:30.

Det är inte ofta jag sover innan dess.

Även om jag sover hela dagen, eller går upp tidigt så hinner tiden springa iväg och klockan visa halv ett.

I bland halv två och i bland halv tre, innan sömnen tar ut sin rätt och mina ögonlock stängs för nattens mörker.

Jag vill ju bara sova i rätt stund.

Inte ligga vaken här i det mörka tysta sovrummet där endast ventilationen och de tunga och lugna andetagen sambon gör är det som hörs.

Och alla tankar som så ofta surrar runt i huvudet på mig.

Allt för ofta.
Bort med dom!!
Jag vill sova.
Sova. Leva. Vara glad och lycklig.

Ja som vanligt finns det en hel del brister i mitt bloggande, inte skrivit på jättelänge men har inte haft någon direkt lust att skriva. Har väl en liten svacka just nu. Känner mig inte motiverad till någontin direkt. Vill bara göra massa saker men sen så orkar jag inte utan  typ kollar på tv i stället eller bara sitter. Har lite plugg att göra tills i kväll/ imorgon men har inte kommit igång först för en stund sedan och nu har jag redan tröttnat å tagit en paus. I dag är  det sånt där trök väder, grått och lite regnskurar då och då men det var ganska skönt tycker jag. Det börjar bli mer och mer gula löv ute nu och klarare luft, känns skönt faktiskt. Jag gillar hösten. ... I morgon tänkte jag att jag skulle försöka ta cykeln till skolan men det går väl som vanligt, Anna sover länge, för länge, och tar bilen, som vanligt. Den lilla korta vägen till skolan.... Ska nog skaffa mig ett gymkort iallafall, sist jag hade ett gymkort gick jag ju iallafall och gymmade... Kanske kan skaffa ett på ett halvår till att börja med,, men nu har jag iallafall inga pengr till det. Och simmning i morgon i stället för på torsdag kan jag nog glömma för måste städa och packa inför helgen. Åker ju hem över helgen. Men det ser jag fram emot, ska bli trevligt att träffa mina vänner och släktingar. Saknar det, även om jag inte träffade dem så ofta när jag bodde hemma heller så var det iallafall oftare än vad jag gör nu och det känns konstigt på något vis att vara så långt bort. Mest saknar jag nog faktiskt mamma och pappa, konstigt men sant, men man blir tydligen vän med sina föräldrar när man flyttar hemmifrån. Tänker ofta på det när vi kanske har varit hos Robins föräldrar eller så, att jag vill träffa mina föräldrar och familj... Ibland funderar jag även på att flytta hem igen, men då blir det samma för gubben, då blir han i samma sits som jag är nu. Undrar vem som klarar det bäst. Han eller jag. För jag vill nog inte släppa gubben min. Det ska vara han å jag. Hur var det nu, ett förhållande är som ett EKG, det har toppar och dalar för hur skulle det annars vara, ett långt tjutande irreterande streck. Jag vet inte vart i livet jag befinner mig, jag vet inte åt villket håll jag ska gå åt, jag har inget mål och jag vet inte vad jag vill...

 

Jaha, då sov man för länge i morse med. Varför kan jag inte bara gå upp? Kliva ur den jävla sängen.. Det går ju liksom inte precis lättare att somna på kvällen/natten när man sovit halva dagen :-( Att jag aldrig lär mig. Hur svårt kan det vara egentligen? Väldigt svårt enligt mig. Varför ska jag gå upp när jag ändå inte har något att göra? Jag kommer mig inte för att ta tag i något. Känner mig inte motiverad till något över huvud taget. Har ingen lust att göra något igen. Varför kan inte allt vara bra? Bra ur min synvinkel. För vad är egentligen bra? Är lite sugen på att pyssla men samtidigt så vill jag inte det, och inte baka och inte gå ut och inte vika tvätten och inte de och inte de. Ingenting. Tur att jag jobbar i helgen. Då vet jag iallafall vad jag ska göra. Även om det kan vara jobbigt det med ibland. Undrar om jag kanske vaknat på fel sida i dag då allt är så buttert i dag.........

Är ute i rök. Skulle gå ner till husvagnen och lägga mig och läsa men batteriet var inte på satt så har inget lyse. Jag är inte säker på hur man kopplar på det rätt och har ju inget lyse så jag ser något heller men robin kommer snart med en ficklampa. Har gått ut på bryggan och satt mig i den tysta svala sommarkvällen. Jag och tystnaden. Det dröjer inte länge nu innan det blir höst och vinter igen. Sommaren har gått fort. Sjön är nästan alldeles stilla. Några små krusningar och ringar efter någon enstaka fisk som slår. Det är allt. Lommen spelar ibland med sitt härliga rop långt bort vid någon annan strand. I kväll är han inte här vid mig. Lommen min favorit tror jag.. Det finns syrsor som spelar i slänten ner mot bryggan men annars är allt stilla och tyst. Jag och tystnaden, stillheten, ron. Om jag bara kunde få sätta mig så här lite oftare. Bara slå sig ner vid vattnets fina yta och bara va. Låta tankarna flöda fritt och försvinna ut över sjön. Dränkas i dess djup. Om man bara tog sig tid att komma till lugnet. Att finna lite ro. Lite andrum. Vi stressar så mycket. Varför gör vi det? Vi borde ta oss tid för lugnet och tystnaden. Att bara sitta och lyssna på nattens insekter och lommens rop. Jag har nästan lust att glida ner i det tysta mörka vattnet men det är för kallt nu. Och mörkt. Det skulle nog dra mig ner till botten tillsammans med alla negativa och stressiga jobbiga tankar så det är bäst jag håller mig kvar här på bryggan. Undrar om robin kommer snart. Med en ficklampa och fixar batteriet. För nu vill jag tillbaka. Tillbaka till ''verkligheten'' och krypa ner under täcket fram i husvagnen. Krypa ner under täcket i lugn och ro och få somna intill min älskade man. Han mitt hjärta verkar slå för men som jag ibland är så dum emot. Att han står ut. Att han älskar mig. Att han finns för mig. Mitt hjärtas man. Robin, mitt hjärtas man... ?

Hemma från minisemestern och hemma från jobbet. Efter en neråtvecka så har humöret varit ganska bra i helgen. Har kunnat varit lugn och glad och inte haft så mycket att tänka på. Men nu känns det som stigen neråt är tillbaka och börjar bli allt brantare igen. Försöker få ihop livspusslet och just denna del av pusslet har det blivit lite problem med... Sambon fyller 25 så har försökt att få till något slags firande av honom men det verkar svårt. Verkar som ingen bryr sig och det värsta av allt är att det verkar som om jag är den som tar åt mig mest och bara ser allt negtivt fast det inte är menat så. Så vet inte hur det blir. Känns som om vi/jag är helt utanför, att ingen bryr sig. Allt händer på engång, fira sambon på lördag kväll om de blir någon som kommer, fira sambon med släkten (hans mamma med sambo, ev syster m sambo och hans mormor och morfar) på torsdag kväll,  för resten av släkten ska tydligen inte bjudas.. Jag trodde det var lite stort att fylla 25, något man firade, men det verkar inte så. Här omkring verkar det som sammanhållningen i släkten är lite dålig, iallafall inte det jag är van vid. Jag är mer van med "min stora feta grekiska familj" stuket, kusiner, fastrar, mostrar, farbröder, mm,  ni vet, men så är det visst inte här. Och så mellan firanden klämmer vi in en kväll för att samla in pengar till cancerfonden.. Jag vet inte ens varför jag är med och anordnar det, kanske för att ha något att göra, kanske för att ha en möjlighet att träffa folk och nya vänner ? Kanske..

 

Varför gör jag allt det här ? För mig eller för min sambos skull ? Varför ? Man kanske ska göra som gubben sa och bara skita i allt, det är ju så folk gör nu för tiden, bara struntar i allt och flyr fältet... Och vi kanske ska klä'mma in ett "kalas" med "födelsedagsbarnets" pappa också... Varför ska allt vara så besvärligt ? Varför ska allt vara så tillgjort ? VArför kan jag inte bara sluta tänka, det leder bara till att jag  blir ireterad och ledsen... Nej nu får det bli sängen så jag orkar gå upp och ringa kuratorn i morgon och se om jag sla dit i morgon eller inte...  Och i fredags missade jag en tid hos kuratorn som jag trodde jag hade bokat om till i morgon men som jag visst inte hade. Där ser ni, allt bara kronglar !  

 

// Anna