Är ute i rök. Skulle gå ner till husvagnen och lägga mig och läsa men batteriet var inte på satt så har inget lyse. Jag är inte säker på hur man kopplar på det rätt och har ju inget lyse så jag ser något heller men robin kommer snart med en ficklampa. Har gått ut på bryggan och satt mig i den tysta svala sommarkvällen. Jag och tystnaden. Det dröjer inte länge nu innan det blir höst och vinter igen. Sommaren har gått fort. Sjön är nästan alldeles stilla. Några små krusningar och ringar efter någon enstaka fisk som slår. Det är allt. Lommen spelar ibland med sitt härliga rop långt bort vid någon annan strand. I kväll är han inte här vid mig. Lommen min favorit tror jag.. Det finns syrsor som spelar i slänten ner mot bryggan men annars är allt stilla och tyst. Jag och tystnaden, stillheten, ron. Om jag bara kunde få sätta mig så här lite oftare. Bara slå sig ner vid vattnets fina yta och bara va. Låta tankarna flöda fritt och försvinna ut över sjön. Dränkas i dess djup. Om man bara tog sig tid att komma till lugnet. Att finna lite ro. Lite andrum. Vi stressar så mycket. Varför gör vi det? Vi borde ta oss tid för lugnet och tystnaden. Att bara sitta och lyssna på nattens insekter och lommens rop. Jag har nästan lust att glida ner i det tysta mörka vattnet men det är för kallt nu. Och mörkt. Det skulle nog dra mig ner till botten tillsammans med alla negativa och stressiga jobbiga tankar så det är bäst jag håller mig kvar här på bryggan. Undrar om robin kommer snart. Med en ficklampa och fixar batteriet. För nu vill jag tillbaka. Tillbaka till ''verkligheten'' och krypa ner under täcket fram i husvagnen. Krypa ner under täcket i lugn och ro och få somna intill min älskade man. Han mitt hjärta verkar slå för men som jag ibland är så dum emot. Att han står ut. Att han älskar mig. Att han finns för mig. Mitt hjärtas man. Robin, mitt hjärtas man... ?